blogg

Oktober 7, 2017
Förundran, godhet och religion
Träd med löv i höstfärger

Oktobersolen väcker oss lagom tidigt och lyser intensivt över färgsprakande lövträd. Visst har dimman, diset och regnet sin tjusning, men sällan över stadskvarteren. Däremot kan även det ”dåliga” vädret vara vackert över vattnen, fälten, skogarna och bergen. Som omväxling. Få längtar till novembers enahanda, då vätan och skuggorna tar över nästan helt. 

Det är nog fler än jag som önskar sig någon annanstans när höstrusket snart sätter in. Men det finns också de som är helt sams med senhösten och till och med tycker om ovädret. Ibland tror jag att det beror på vad de har utanför fönstret och hur mycket de är ute i naturen. Förmågan att se det sköna i allt kan behöva övas.

Blir vi snällare av att uppleva det vackra? Kanske inte av estetiken som sådan, men av det storslagna, skulle somliga säga. Det som väcker häpnad, förundran, ja rentav hänfördhet. Engelskan har ett uttryck för detta, ”awe”, som är svåröversatt och kräver en rad av omskrivningar på svenska. Det handlar om en känsla som bor vägg i vägg med fruktan, men ändå inte handlar om rädsla utan snarare om att stå svarslös inför det outsägliga, vare sig det är stormen, en rytande vulkan eller den oändlighet som öppnar sig över havsvidden eller fjällvärlden. Det finns en växande forskning kring ”awe” som pekar mot att den här emotionen inte bara gör oss mer benägna att visa omsorg om andra utan faktiskt också gör oss religiösa! 

En blogg som regelbundet ägnar sig åt att klaga på kyrkornas förfall och teologins sekularisering har de senaste dagarna förfasat sig över en kommande workshop på THS med rubriken ”bortom det övernaturliga”. Initiativet har tagits av nätverket ”kristen bortom Gud” och THS vill gärna vara en öppen plats för samtal. Själv har jag blivit ombedd att tala om ”funktionell teism”. Vi lever med många olika gudsbilder, nästan lika många som det finns individer kan man ibland tro när man hör hur olika människor tänker om Gud. Det är intressant att människor som intellektuellt sett har svårt att omfatta tron på en personlig (teistisk) gud ändå kan känna stort behov av religionens former, riter och berättelser, för att inte tala om religion som inspirationskälla för socialt och politiskt handlande. 

Ur en synvinkel är det kanske inte så konstigt. Religion har aldrig – utom i modern tid – varit en privat angelägenhet för några få individer, eller enbart handlat om individuella trosföreställningar utan relation till det omgivande samhället. Istället har religion alltid genom historien varit – och är fortfarande i många delar av världen – en integrerad del av kulturen, ett sätt att uttrycka och bearbeta frågor om människans existens och liv i den här världen och hennes plats i förhållande till en större verklighet som hon anar, utifrån rådande förutsättning, världsbild och kunskapsläge. Först i vår tid uppstår allvarliga konflikter mellan tro och vetande. Kan det vara en av teologins uppgifter att försöka överbrygga sådana motsättningar?

Människor närmar sig religion på olika sätt och med olika förförståelse av både religiösa kategorier och av verkligheten. Vi tänker och uttrycker oss på olika abstraktionsnivåer. Ur en synvinkel är vårt språk – och därmed vårt tänkande – genomgripande metaforiskt, symboliskt. Tänk bara på den kristna trosbekännelsens fras ”sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida”. Inte ens relativt bokstavstroende kristna tänker sig att Kristus ägnar en evighet åt att bokstavligen sitta bredvid Gud Fader, utan sittandet representerar en teologisk förståelse av upphöjelsen av Jesus från Nasaret, vilket i sin tur skulle kunna packas upp teologiskt som en värdeförskjutning av stora mått, där en social profetisk vision upphöjs till norm för människans relationer och samhällsliv – eller där det mänskliga, kroppsliga, fysiska bejakas i motsats till ett religiöst förandligat ideal. Prepositionen ”på” är i sig metaforisk, liksom alla rumsliga prepositioner. Försök bara översätta ”vänta på bussen” till engelska så förstår du varför. Om ”allsmäktig” ska tas strikt bokstavligt så krävs många brasklappar, vilket teologihistorien och teodicéproblemet demonstrerar bortom allt tvivel. Och att Gud kallas ”Fader” kan definitivt inte uppfattas bokstavligt, för så vitt Gud inte avlat med hjälp av sperma – alla andra bruk av ordet ”fader” blir med nödvändighet metaforer på en eller annan nivå. Den högra sidan betecknar förstås en upphöjd position, så nära den gudomliga makten som möjligt. Jag har aldrig hört någon föreslå att Kristus bokstavligen har suttit still där i snart två tusen år.

Kanske tycker någon nu att det börjar bli lite löjligt. Men vad med ordet jag hoppade över i förra stycket? Kan ”Gud” också uppfattas metaforiskt eller som en symbol? Vad är det människor försöker uttrycka med ordet ”Gud”? Hur hänger gudsbegreppet samman med vår känsla av det outsägliga, den hänförande skönheten, den större verklighet som vi ibland upplever att vi är en del av? Det är bland annat sådana frågor som ligger till grund för den typ av samtal som vi på THS för med andra, till exempel i workshopen om några dagar.

För somliga människor tycks ett teistiskt (personligt) gudsbegrepp svårt att omfatta i en tid och värld där tomtegubben på molnet har kraschat. Bottnar inte teismen i en tid och kultur med ett trevåningsuniversum där varje folk hade sin gud i gudaförsamlingen på övervåningen? Vad händer när monoteismen tar över? Hur uppfattas Gud? Som en materiell varelse? I så fall kommer Gud förr eller senare att upptäckas, registreras, mätas och vägas. Men kan en skapargud vara del av sitt eget universum? Som något helt icke-materiellt, och därmed oåtkomligt för människans observationer och vetenskapens undersökningar? Då krävs en platonsk världsbild, vilken är vanlig, men får allvarliga teologiska och etiska komplikationer. Teologer har länge talat om Gud som begrepp för själva ”varat” snarare än en varelse. Men vad menar vi?

Även om våra teorier blir aldrig så abstrakta så är vi människor programmerade att uppfatta tillvaron i termer av orsak och verkan, se mening och sammanhang, söka personliga relationer och möta ansikten. Inget jag blir till utan ett du. Därför tror jag att en ”funktionell teism” är en framkomlig väg för somliga som brottas med abstraktionerna men finner gemensamma riter och berättelser meningsfulla för att förstå sig själva och andra och bejaka religionens personliga sidor.

Varför gudar kom att förstås som supervarelser med övernaturliga krafter finns det goda evolutionära och kognitionsvetenskapliga förklaringar till, liksom varför vi är böjda att relatera till det gudomliga i personliga termer. Sådana förklaringar svarar inte på frågan om vad som ”finns” eller inte, men de hjälper oss att förstå människans religiositet. Om sådant tänker jag prata i workshopen om några dagar. Framför allt kommer jag att prata om ”awe”. För teorier om hur tron på övernaturliga väsen växer fram förklarar inte människans grundläggande religiositet särskilt bra. I så fall skulle ju den som har svårt att omfatta en teistisk tro säga tack och adjö till kyrkan utan att se sig tillbaka. Istället finns nätverk och workshops som brottas med frågorna.

Forskningen kring häpnaden, förundran och den storslagna upplevelsen, som jag hänvisade till i början, pekar inte bara på att människans empati och altruism får näring av erfarenheter som väcker ”awe”, men också på att detta är yttersta grund för människans religiositet i djupaste mening. Sen kan religiositeten ta sig olika uttryck – animism, deism, teism, osv – men i botten för alla finns upplevelsen av det fantastiska, det stora, det överväldigande, inför vilket vi själva blir små och på sätt och vis obetydliga. Samtidigt ger ”awe” en känsla av litenhet som inte krossar oss eller gör oss borttappade. Snarare tvärtom! Vi känner oss ett med tillvaron. Trygga med ensamheten. Och solidariska med andra.

Och kanske det mest spännande: inför denna slags erfarenhet (ska vi våga kalla det ”gudomliga mötet”?) släpper vanligtvis behovet av vad som på engelska kallas för ”cognitive closure”, dvs behovet av att ”få allt att gå ihop”. Detta frenetiska pusslande vi ägnar oss åt är inte livsviktigt. Det tillfredsställer vår nyfikenhet och är en viktig del av den mänskliga tillvaron, men behövs strängt taget inte – åtminstone inte alltid!

Mer säger jag inte nu. Det är dags att gå ut i oktobersolen och förundras. Och mina bloggande vänner (eller vedersakare) önskar jag nog lite upplevelseterapi – en vildmark, ett hav, en fjällvandring. Det har förunderliga effekter. Allt behöver inte längre gå ihop men med lite (o)tur kan man bli både snäll och religiös.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter

THS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid THS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.