blogg

December 8, 2017

#HereToo

Mee too

Hargeisa, Somaliland. December 2017. Befinner mig i utbrytarregionen som ingen brytt sig om. Inte ens centralregeringen i Mogadishu.  Nåja, en och annan FN-tjänsteperson har också irrat sig hit. Tillbaka på hotellet efter en dag med diskussioner om mänskliga rättigheter. Och diskriminerande strukturer. Det talas mycket om strukturer i dessa revolutionerande dagar. Vi har lärt oss att konstitutionen i Somaliland ger ett otvetydigt uttryck för att det råder jämlikhet mellan män och kvinnor. Med stöd av den officiella tolkningen av sharia. Utbildningsministern talade om en ny handlingsplan. Långt ifrån alla flickor går i skolan. Av regionparlamentets 375 ledamöter är en kvinna. Hon ärvde platsen när maken dog. Men, strukturen anses jämlik.

Diskussionen om strukturer får mig förstås att tänka på höstens debatt i Sverige och annorstädes. Sexuella trakasserier och våldtäkter som uttryck för strukturer. Kanske rentav en kulturell struktur eller obalans i maktstrukturen? För en samhällsvetare är debatten som att färdas i en tidskapsel. Vi slussas tillbaka till Marx och kapitalismens strukturer, 1940-talets struktur-funktionalism. Sedan ett hastigt stopp under 60-talets genombrott för den franska strukturalismen, för att sedan göra en hastig inbromsning under 80-talets post-strukturalism.

Tillbaka i nuets strukturdebatt. Mig veterligen finns det ingen offentlig struktur i Sverige som ger stöd för sexuella trakasserier. Det finns ingen grundlagsparagraf, policy eller handlingsplan i den offentliga eller privata sfären, som legitimerar trakasserier och våld. Ändå talar vi om strukturer. Ständigt dessa strukturer. Är en icke-befintlig struktur också en struktur? Eller finns det underliggande, kulturella och traditionella maktstrukturer som lever kvar parallellt med den synliga och officiella strukturen? Eller är det bara individer som agerar utifrån egna motiv och drifter? Som inte är styrda av någon struktur? Detta är ju frågor som antropologer och sociologer alltid ställt sig. Men vad är egentligen en struktur? En grov definition menar att det är mönster och institutioner i kultur och samhälle. Exempel är lagstiftning, Bibeln eller Koranen. Dessa texter påverkar människors beteende. Men det finns som bekant också betydande avvikelser från dessa texter. Den som inte har kört för fort någon gång räcker upp handen! En kulturell struktur skulle kunna vara julfirande eller klädkod. Är tafsande och våldtäkt delar av den kulturella strukturen? Marx menade att kapitalismen styr vårt beteende. 40-talets strukturfunktionalister hävdade att samhället består av institutioner som styr människors beteende och att detta hade en tydlig funktion. 60-talets strukturalism utvecklade denna teori till att förklara hur och varför samhällen är strukturerade som de är. 80-talets post-strukturalistiska debatt menade att dessa föregångare hade fått allt om bakfoten när de hävdade att folk, trots förekomsten av institutioner och uråldrigliga patriarkala kulturella makttraditioner och kapitalism, ändå gjorde det som passade dem bäst. Det vill säga, många män slutade, eller så började de aldrig, att nypa kvinnor. Det finns inga strukturer, var deras, här förenklade, slutsats. Och menade de, detta var en befrielse från de grova generaliseringarnas tänkande. Kanske hade de fel. Strukturalisterna hade rätt? Vi var inte befriade från strukturernas och de grova generaliseringarnas inverkan på vårt beteende. Men det vi ser kanske bara är det klassiska dilemmat, -diskrepansen mellan ord och handling. Strukturen finns på en nivå (synlig, kännbar). Men den styr vårt beteende bara när vi själva samtycker till det. Vi avstår inte från att ta livet av varandra bara för att strukturen säger att det är förbjudet. För hur ska vi annars förklara att inte alla män trakasserar (i alla fall inte medvetet) andra delar av mänskligheten? Vad jag vill säga med detta är väl, i all korthet, att trakassera trots allt är ett individuellt val baserat på makt, dumhet och kriminalitet. Och frågan varför särskilt män har makt och samtidigt är korkade och kriminella får vi kanske anledning att återkomma till.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


December 1, 2017

Rätten till din egen röst!

- Varför i hela friden finns det en röstpedagog för pastorskandidaterna på Teologiska högskolan? Kan de inte prata redan?
Rätten till din egen röst

Jovisst kan de det. De är ofta tränade sedan barnsben att tala inför grupp och är ledigare än de flesta inför denna uppgift.

Jag är logonom, det vill säga röst och talpedagog med estetisk inriktning.
- Jasså, du är logoped, brukar folk säga. Nej inte alls, säger jag då. En logoped har en medicinsk utbildning och jobbar med den sjuka rösten. Patienterna har kanske svalgstörningar, afasier, gomspalt, stamning.

Men en logonom arbetar med den friska rösten – den som fortfarande fungerar men kanske inte optimalt. En logonom arbetar med kommunikation, kroppsspråkets och röstens möjligheter, att kunna tränga in i och ge röst åt olika texter som ska vidare till en åhörarskara.

Vad gör då en logonom på THS? Jo där har jag glädjen att få arbeta med pastorskandidaterna, att till en början få hjälpa dem med att hitta sin andning – den som ibland har hamnat alldeles för högt upp för att rösten ska fungera på ett bra sätt. Först när andningen är på plats kan man börja jobba med rösten och dess möjligheter. Rösten är ju vårt visitkort och speglar alltid det vi är i för ögonblicket. Många gånger är det stress som bidrar till en sämre fungerande andning och att vara student idag kan vara påfrestande. En del lever i en situation där familjeliv på annan ort ska kombineras med tuffa studier på vägen mot pastorsyrket. Vår tids alltmer uppiskade tempo gör att vi sällan landar i den djupa buk-flankandningen. För att kunna tala behöver du ha luft, ibland ganska mycket luft, och då räcker det inte med att hämta andningen från bröstkorgen. Känslan manifesterar sig i rösten och kan sprida till exempel stress vidare precis som en mjuk och behaglig röst lugnar och skapar förtroende.

Vi logonomer jobbar också med kroppsspråket som bör vara kongruent med röst och budskap så att man tar ansvar för det man sänder. Att bli bekväma som talare är ett annat mål jag har för pastorskandidaterna. De kommer att arbeta inom ett röstyrke där rösten blir en oerhört viktig del i yrkesutövandet. Och den måste fungera!

”Ingen mänsklig övning är så hälsosam eller harmlös att den inte kan orsaka allvarliga skador om det går till överdrift. Det är en vanlig erfarenhet hos röstpedagoger, sångare, förkunnare, munkar och nunnor som sjunger psalmer och hymner i kyrkorna. Det gäller också skrikande advokater, nyhetsuppropare, föreläsare, filosofer som debatterar tills de blir hesa, och alla andra som har till uppgift att sjunga och använda rösten”.

Så skriver den italienske läkaren Bernardino Ramazzini i boken ”Om arbetares sjukdomar” från 1703 för att ge ett exempel på att det länge varit uppenbart att vissa yrken ställer stora krav på rösten vilket kan leda till röstbesvär. Därför är det viktigt att man kommer underfund med sitt eget röstbeteende och får lära sig en röstteknik som gör att rösten håller. De flesta personer som arbetar i röstyrken (exempelvis sångare, skådespelare, lärare, telefonförsäljare, militärer, präster, kantorer) har sällan eller aldrig fått någon kunskap gällande röstergonomi eller röstträning utan pratar på så gott de kan ofta med röststörningar som följd.

Kvinnor i yrken med höga röstkrav behöver ofta söka hjälp hos röstläkare. De kvinnliga stämbanden är både kortare och tunnare än mäns och utsätts för större belastning. Kvinnorösten är ljusare än mäns just på grund av stämbandens längd. Med en god röstteknik och en medvetenhet om sitt eget röstbeteende har man möjlighet att förebygga.

Jag skriver här om kvinnors stämband och kommunikation kanske för att jag själv är kvinna och vet vikten av att kunna föra fram sina åsikter. Jag har alltför ofta sett både kvinnor och män förminska sig genom röst och kroppsspråk. Våra signaler till varandra kan bli helt ödesdigra om vi inte vet vad vi sänder!

Vi har under de senaste veckorna tagit del i media av tusentals vittnesmål där vi alla kunnat läsa om kvinnor och mäns olika sätt att kommunicera. Om jargonger, grupptryck, rädslan för att inte få jobb i framtiden vilket gjort att man inte vågat sätta gränser, förtvivlan att hamna utanför gemenskapen. Listan är lång och den verkar aldrig ta slut. 

Jag har ett förflutet som skådespelerska på Stockholms stadsteater där jag arbetade i 23 år. Därför har jag den senaste tiden känt mig extra drabbad av den våg av berättelser i #metookampanjen som sköljt över oss. Det är inte bara kvinnliga skådespelare från film och teater utan tusentals advokater, sångare, musiker, maskörer, teaterarbetare, räddningsarbetare, politiker med flera yrkeskategorier som samlats i media med sina upplevelser. Jag har under mina 30 år i teaterns värld aldrig blivit utsatt för sexuellt våld men det finns andra typer av misshälligheter som varit kännbara. Jag vet vad osynliggörande innebär. Jag har själv otaliga gånger suttit på teaterns fackmöten och begärt ordet. När jag fått det har jag uppmanats att vara kortfattad och då snabbt fått ur mig det jag velat säga - men utan någon som helst retorisk tanke. Kanske för att jag på den tiden inte alls var bevandrad i retorik på det sätt jag numera är, eller snarare att jag förstått värdet av att kunna uttrycka sig så att folk lyssnar. Strax därpå blir det den fiffige fackpampens tur och han upprepar nästan exakt det jag nyss har sagt men han tar tid på sig. Suger på vokalljuden, pauserar, ger emfas åt det han säger – alltså det förslag jag nyss kom med. Då jublar alla och säger att det var ett fantastiskt förslag! Nu går vi till omröstning!!

Och där sitter jag som tänkt ut det hela men inte gett mig själv den plats jag skulle haft i sammanhanget för att få gehör. Jag var trots allt tränad i min teaterröst att kunna nå ut över rampen. Jag kunde läsa all typ av vers, prosa och lyrik. Jag kunde träda in i mina rollfigurers psyken, ge dem liv och ge dem röst. Men jag kunde inte ge mig själv en röst som det lyssnades till! Denna situation upprepades gång efter annan. Jag blev ofta osynlig i diskussioner eller mötessammanhang. Männen tog för sig genom att suga på vokalljuden så där eftertänksamt och så kunde de plötsligt spotta ur sig konsonanterna med eftertryck så att alla instämde i förslaget. Var det jag som brast i självförtroende eller de i sitt tålamod och empati?

Kanske var det därför jag började mitt korståg för att själv få en bättre röst, för att själv få ett bättre lyssnande, för att ge röst åt det osagda? För att ge flickor och pojkar, kvinnor och män, gamla och unga en möjlighet att utforska sin egen förmåga röstligt och kommunikativt? Att få synas som den man är…

Jag vill ge mina studenter möjlighet att kommunicera på ett trovärdigt och vederhäftigt sätt utifrån deras egna personligheter. Jag vill att de ska få andra att stanna upp i sin tanke och lyssna till det de har att berätta. Jag vill att de ska inspirera och entusiasmera. Jag vill att de ska skapa ett avtryck i en annan människa i denna intensiva tid där vi hela tiden dränks i mediebruset. För att inte bli helt översköljda av denna våg med intryck behöver vi göra ett urval.

Jag vill att mina studenters budskap kommer från hjärtat och förmedlas detta på ett intressant sätt med en innerlig röst så stannar det kvar i minnet hos åhöraren. Och är det inte det vi alla vill – att bli ihågkomna för det budskap vi brinner för. Ett budskap som kanske skapar en handlingskraft i de som lyssnar och denna kraft tar sen budskapet vidare i sin räckvidd. Som sen sprids vidare.

Jag vill att de ska erövra rätten till sin egen röst!

 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


November 24, 2017

Sverige och FN-deklarationen om mänskliga rättigheter – några ögonblicksbilder

Den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling den Allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. Deklarationen har sedan dess utvecklats till en av vår tids mest betydelsefulla politiska texter. Men hur ställde sig Sverige till idén om en internationell rättighetsförklaring? Och hur bidrog vi till förhandlingarna? Jag bidrar här med några ögonblicksbilder från Utrikesdepartementets arkiv.
The universal declaration of human rights

Den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling den Allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter (The Universal Declaration of Human Rights). Deklarationen har sedan dess utvecklats till en av vår tids mest betydelsefulla politiska texter. Efter Bibeln är  det det dokument i världshistorien som översatts till flest antal språk (ca 370 st), och fungerar idag som normativ grund för en rad internationella, nationella och icke-statliga organisationer som arbetar för att främja mänskliga rättigheter.

Det finns många hyllmeter skrivna om deklarationen och dess tillkomsthistoria. Även svenska forskare har gjort betydelsefulla insatser för att öka vår förståelse av de politiska intresse och ideologiska strömningar som låg bakom textens tillblivelse. Här kan  bland annat nämnas Hans-Ingvar Roths nyutkomna bok om den kinesiske FN-delegaten Peng Chun Chang och Rebecca Adamis pågående arbete om dialogen mellan västerländska och icke-västerländska kvinnliga delegater i samband med förhandlingarna. I min egen forskning har jag främst intresserat mig för de ideologiska striderna bakom deklarationens artikel om religionsfrihet.

Men hittills har svenska forskare på området inte visat något större intresse för Sveriges roll i arbetet med FN-deklarationen. Vi vet nästan ingenting om hur den svenska regeringen ställde sig till idén om en internationell rättighetsförklaring, eller vilka rättighetsfrågor som man ansåg vara särskilt centrala vid den här tiden.

I ett kort blogginlägg finns det naturligtvis inte utrymme för någon djupgående analys av FN:s ”ymniga diskussioner i rättighetsfrågan” (som en UD-tjänsteman uttryckte saken 1948) eller hur Sverige ställde sig i alla de frågor som uppkom längs vägen. Men med hjälp av UD:s arkiv går det åtminstone att ge några ögonblicksbilder som kanske kan säga oss någonting om hur den svenska regeringen såg på de första försöken att skapa ett internationellt regelverk för mänskliga rättigheter.

Det är viktigt att komma ihåg att Sverige vid den här tiden inte var med i FN:s kommission för mänskliga rättigheter och spelade därför inte heller någon betydelsefull roll i utarbetandet av de första deklarationsutkasten. Det var först under våren 1948, när förhandlingarna pågått i över ett år, som Sverige fick möjlighet att kommentera kommissionens förslag.

Justitiedepartementet som stod för det officiella yttrandet anmärkte att ”den nuvarande svenska lagen icke synes helt överensstämma med förslaget till rättighetsförklaring”. Det handlade framförallt om utlänningars begränsade rätt att förvärva fast egendom i Sverige och grundlagskravet om att statsråd måste tillhöra den svenska statskyrkan, men också om kvinnors rätt till lika lön för lika arbete som ”ännu inte trängt igenom på alla arbetsområden i Sverige”.

Trots det tolkade man på regeringskansliet deklarationen som en bekräftelse på svenska förhållanden. Sverige framställdes som ett land där idéer om mänskliga rättigheter redan hade starkt fotfäste: ”De principer som kommit till uttryck i den föreslagna internationella rättighetsförklaringen äro i allmänhet sådana som antingen äro uttryckligen inskrivna i Sveriges författning eller ändock redan sedan länge ligga till grund för den svenska lagstiftningen.” Därför ansåg regeringen att det måste ”hälsas med tillfredsställelse om dessa principer nu skulle upplyftas till ett internationellt plan och infogas i en ny mellanfolklig rättsordning.”

Hösten 1948 möttes FN:s generalförsamling i Paris, bland annat för att färdigställa den nya människorättsdeklarationen. Diskussionerna var bitvis kyliga (detta var mitt under Berlinblockaden och inledningen till det Kalla kriget) och flera stora och små ändringsförslag var uppe för diskussion.

Sverige spelade nu en aktiv roll i förhandlingarna genom FN-delegaten Ulla Lindström (sedermera statsråd i Tage Elanders regering 1954-1966). Dels arbetade Lindström för att, i linje med regeringens officiella yttrande, föra in vissa förbehåll i artiklarna om egendomsrätt och religionsfrihet. Men hon lade också fram ett par mer konstruktiva ändringsförslag. Det mest intressanta var en text om strejkrätten, en text som deklarerade att ”Var och en har rätt att sluta arbeta, när han finner det omöjligt att arbeta på gällande ekonomiska villkor eller på de villkor som erbjudas honom”. Det här förslaget ogillades av bland annat Danmark, Frankrike och Storbritannien och Lindström valde till sist att släppa det helt och hållet. Sveriges lilla bidrag till deklarationstexten blev istället en skrivelse i Artikel 21 om rätten till politiskt deltagande, en skrivelse som preciserade att folkets vilja i första hand skall uttryckas genom fria och allmänna val. 

Sverige gav till sist sitt stöd till deklarationen som antogs under pompa och ståt den där decemberdagen i Paris 1948. Men från den svenska regeringen sida fanns det inget särskilt intresse att arbeta för att göra texten känd i Sverige.

I början av 1949 uppmanade FN-sekretariatet UD att ombesörja en svensk översättning av deklarationen. Den svenska FN-ambassadören Sven Grafström skrev till Stockholm att han fann ”hela saken hjärtligen onödig” och tyckte att man skulle låta FN göra arbetet på egen hand.

FN:s informationskontor i Köpenhamn gjorde också en första, inofficiell och idag helt okänd översättning. Kontorets vicedirektör Birger Stolpe (bror till författaren Sven Stolpe) uppvaktade samtidigt UD och underströk vikten av att få till stånd en officiell svensk översättning. Till sist gav UD efter och uppdrog det Svenska Bokförlaget (Norstedt & Bonnier) att färdigställa en auktoritativ svensk version. Och så vitt jag kan se är det en lätt modifierad version av den översättning som vi lever med än i dag.

Egentligen borde inte Sveriges något ambivalenta hållning komma som någon överraskning. På den europeiska kontinenten präglades den tidiga efterkrigstiden av en renässans för kristen naturrätt, inklusive idéer om människors naturliga rättigheter. Men som historikern Johan Östling visat var Sverige vid den här tiden en ogästvänlig miljö för sådana tankar, inte minst på grund av rättsrealismens starka ställning bland svenska jurister.

Den här oviljan att befatta sig med frågor om mänskliga rättigheter kom gradvis att ebba ut. Men på en punkt var hållningen 1948 typisk för det offentliga Sveriges relation till mänskliga rättigheter under andra halvan av 1900-talet. Mänskliga rättigheter sågs som idéer som redan var etablerade i svensk rätt och i det svenska samhället. Man framställde Sverige som en avsändare eller exportör för idéer om mänskliga rättigheter, men inte som en mottagare. 

 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


November 17, 2017

Att berätta en historia

Nyttan med bibelforskning är inte enbart att den går att direkt tillämpa. Snarare handlar det om att i sin tid och kultur använda de bästa redskapen för att tänka klart kring hur vi läser och använder Bibelns texter. Här delar jag med mig av några insikter från mitt forskningsfält.
Venice Haggadah,_Family of Abraham

På min anslagstavla på kontoret har jag en skämtteckning som föreställer en pappa som, gissar jag, kommit hem från jobbet och sjunkit ner i sin favoritfåtölj, glad men trött. Framför honom sitter ett barn i fem-sex års åldern som troligen, nyfiket, frågat vad pappan gör hela dagarna på jobbet. Pappan svarar, som om han började berätta en spännande historia: “Daddy works in a magical far away land called the Academia...”

Jag har just haft privilegiet att ägna tre veckor uteslutande åt forskning på 1 Mosebok, kanske en av de mest studerade bibelböckerna. Det innebär bland annat att jag läser in mig på vad andra sagt om 1 Mosebok. En del har varit mer eller mindre fantasifullt och magiskt – 1 Mosebok består av texter som kan ses som tolv tvådelade paneler (diptyker) vars litterära stil har sin motsvarighet i dialogiciteten i Dostojevskijs romaner. Annat har varit så på pricken bra beskrivet och därför magiskt att man hisnar inför den insikt som går att få om man studerar 1 Mosebok. Själv har jag varit intresserad av om det finns en intrig i 1 Mosebok, i meningen en sammanhållen händelseutveckling av orsak och verkan. Varför ägna tid åt det? Vilken nytta har någon av denna forskning?

Ingen forskning bedrivs i ett vakuum utan drivs i större eller mindre grad av frågor i den samtida kulturen. Romantiken som växte fram under 1800-talet präglades bland annat av ett starkt historieintresse. Under denna tid fastlades ramarna för den moderna historiska forskningen, som också kom att prägla bibelforskningen. Redan på 1700-talet hade präster som Henning Witter i Tyskland och Jean Astruc i Frankrike ställt frågor om vilka källor Mose hade haft tillgång till när han skrev 1 Mosebok. Eftersom han inte levde under patriarktiden och definitivt inte var med vid världens skapelse måste han ju ha haft källor att tillgå för att skriva om detta, resonerade man. Dessa slutsatser utvecklades under 1800-talet och ledde fram till en forskning där man landade i att de fem Moseböckerna som helhet består av fyra källor och att Mose nog inte alls skrev dem.

Det fanns flera skäl till denna forskning och ett kan spåras till protestantismens kritik mot katolska kyrkan. När man med ledordet sola scriptura skalat bort all tradition i kyrkan som vuxit fram vid sidan av Bibeln, vändes intresset mot bibeltexterna själva och vad som kan förstås som evangeliets kärna och senare tillägg även här. I den meningen var denna historiska bibelforskning i grund och botten ett svar på frågor som ställts av kyrkor.

Det går nästan inte att överdriva nyttan av historisk bibelforskning för vår förståelse av Bibeln. Frågan vad som menas med så grundläggande begreppet som lag, förbund, profet och vishet är i grund och botten historiska frågor. Samtidigt tar den historiska forskningen alltid ett steg bort från bibeltexterna och frågar vad som finns bakom dem snarare än vad som faktiskt står i dem. I kyrkor och hem sitter man inte och läser källorna till 1 Mosebok utan boken som helhet. Under 1900-talet växte också en insikt fram om i hur står grad människan påverkas av berättelser av olika slag: om sig själva, sina familjer, hela länder och kulturer. Det är tydligt i exempelvis Donald Trumps valkampanj som berättade en annan historia om USAs moderna utveckling än hans motståndare och vann på det. Det räcker inte att få fakta rätt – historiska eller andra – utan att även inordna dessa i ett meningsfullt sammanhang, en berättelse om världen och om oss.

Den insikten gäller också 1 Mosebok och har präglat senare forskning på boken. Det historiska utforskandet hade till stor del fragmentiserat boken. Men hur hänger den ihop? Vad guidar vår läsning? Två saker verkar viktiga ur intrigperspektiv: 1) ett system av släkttavlor som leder läsaren från världens skapelse fram till Jakobs söner. Sakta men säkert beskrivs världen för oss och det kommande Israels plats i den. 2) löftena till fäderna. Skälet till bokens fokus på Israel finns i syndafallet och löftena som ett svar på detta. Genom dem “skall alla folk på jorden välsignas” (12:3). Den berättelsetråden plockas sedan upp av Paulus för att sortera nya fakta som ska inkludera Jesus Kristus på något sätt (Gal. 3:8). Frågan blir då vad vi gör med den tråden inför de fakta som möter oss, om och hur vi använder den för att berätta om oss själva och världen.

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


November 9, 2017

Gör robotar människor överflödiga?

På MR-dagarna i Jönköping anordnar THS i samarbete med Bilda seminariet "AI och transhumanism – ska även robotar ha rättigheter?". Vi står inför genomgripande förändringar av samhälle och människosyn. Hur ska teologer och personer inom fältet mänskliga rättigheter handskas med de utmaningar som kommer från transhumanism och robotforskning?
Bild robot-människa

Om tio år räknar teknologer med att hela jorden ska vara täckt av ett hölje med satelliter. Ambitionen är att var och en ska kunna koppla upp sig till nätet, oavsett om vi befinner oss i öknen, på Antarktis eller i djupaste djungeln – om sådana fortfarande finns om tio år. Parallellt med det globala nätets expansion har teknologisk forskning kommit långt för att ta fram exempelvis förarlösa bilar, fler robotar i arbetslivet och ansiktsscanning i kameror.

Det är svårt att föreställa sig vad den nya världen kommer att innebära. Blir den en förlängning av vår nuvarande livsstil? Eller blir den radikalt annorlunda? Egentligen har vi alltid haft svårt att förstå vad ny teknologi betyder när uppfinningarna lanseras. Vi människor är i allmänhet inte benägna att ändra vanor och tankemönster i första taget – eller förstå framtiden bakom kröken. Hur skulle exempelvis Antonio Meucci kunna föreställa sig dagens kommunikationsnät när han uppfann telefonen 1849? Hur skulle bröderna Lumière, som utvecklade den rörliga filmen mot slutet av 1800-talet, ens kunna tänka sig att kameran år 2017 skulle vara sammanbyggd med telefonen och finnas i de flestas ägo?

Trögheten vi människor har med att föreställa oss det som är annorlunda än erfarenheter visar, den trögheten är det som bland annat forskning och akademi har att utmana. Teologi och Mänskliga rättigheter har här olika uppgifter att analysera det nya och samtidigt skydda vissa grundläggande värden.

Inom transhumanism och robotteknologi sker utvecklingen ganska snabbt. Men det är få inom humaniora och samhällsvetenskap som deltar i diskussionerna. Sådana frågor lämnas kanske alltför lättvindigt till teknologer och näringsliv som ser idéer som investeringsprojekt. Men de rymmer djupt existentiella perspektiv som handlar om vad det är att vara människa. Teologer kan vara motspänstiga när det gäller forskning som involverar förändring av naturen, såsom genteknik, transplantationer mellan människa och djur eller kloning. Motståndet har ofta sin grund i en skapelseteologisk syn där naturen kan ses som konserverad genom årtusenden: ”Man ska inte experimentera med Guds skapelse”, kan argumentet vara från teologiskt håll. Men efter en tid så försvarar också många teologer de nya vetenskaperna.

Från ett perspektiv av mänskliga rättigheter så kommer robotforskningen att utmana de ideologiska grundvalarna för rättigheterna. Den yttersta frågan gäller varför vi ska försvara ett system av mänskliga rättigheter överhuvudtaget. När robotar och människor kommer att interagera alltmer, varför ska då inte även robotar omfattas av rättigheter och skyldigheter? Eller ska människan fortsatt stå överst i en hierarki av levande varelser? Från teologiskt håll finns det skäl för ett sådant senare synsätt (även om det kan kritiseras), men utifrån rättigheter?

I dystopiska filmer som Blade Runner (1982 och 2017) produceras cyborger som människors slavar, trots att deras förmågor och kapaciteter vida överskrider människors. I tv-serien Westworld (2016-) produceras androider som är så lika människor till både utseende och egenskaper att det inte går att se skillnaden. De får tjänstgöra i en förprogrammerad värld där rika människor kan turista för att vara med om olika äventyr, tillfredsställa sina innersta drömmar och begär.

Frågor som konst och kultur hjälper oss att ställa går ofta till kärnan av filosofiska och existentiella dilemman, såsom: Om vi i framtiden kan tillverka ett robotbarn som både ser ut som och uppträder som ett riktigt barn, är det i så fall önskvärt? Om det kan ersätta surrogatmödraindustrin? Om det kan tillfredsställa pedofiler? Om det kan trösta föräldrar som förlorat sitt barn i cancer? Spelar det någon roll hur människor använder sina maskiner så länge de inte skadar andra människor?

Möjligheterna med ny teknologi kan vara fantastiska, men sätter oss på prov för att försöka förstå den värld vi är på väg att skapa. En robot kan ha potential att bli en bättre moralisk varelse än människor i allmänhet. Gör det människor överflödiga? Robotar kan också tas fram i syfte att utnyttjas eller utnyttja andra. Även om teknologin är avancerad, och vi idag inte kan förstå hur världen kommer att se ut ens om tio år, så cirkulerar vi ändå kring de stora filosofiska frågorna: Vad är en människa? Vad är meningen med livet? Vad är godhet och rättvisa? Vem kan vi tro på? 

Facebook Dela på Facebook

Twitter Dela på Twitter


THS-BLOGGEN
Här bloggar lärare vid THS om allt möjligt som har med akademi, kyrka och samhälle att göra.